*~johanna with love~*

Jag blir så trött på mig själv! Känns som att jag bara motarbetar mig själv precis hela tiden! Det är absolut inget som jag VILL göra...

Igår på spinningen hade jag sån halsbränna att jag inte kunde ta ut mig så mycket som jag hade velat göra, var rädd att magsyran skulle stå som en projektil ur munnen på mig. Istället var det svälja, svälja, svälja som gällde, fick ont i halsen till slut, inte så konstigt med tanke på hur stark syran faktiskt är...

Idag var det dags för skivstångspass. Nu är det mitt huvud som spökar så jag fick avboka. Nu snackar vi inte vanlig huvudvärk, då hade jag så klart gått ändå, skivstångspassen är bland de roligaste passen! Detta är sån creepy huvudvärk... Vaknade med den idag, kul liksom. Det är en punkt typ rakt upp från vänster tinning som bultar så infernaliskt med resultatet att jag ser dåligt med väntser öga och känner mej yr. Inte som upplagt för skivstång med en massa hopp och skutt kände jag, kan nog både vara en fara för mig själv och andra i salen.

Har huvudvärk nästan varje dag, jag ser dubbelt, är alltid trött, har svårt att koncentrera mig. Redan när jag började på denna utbildningen fattade jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Varken matte eller fysik eller kemi är några ämnen jag är bra på, kan erkänna att jag faktiskt hade extra stödundervisning i matte i nian och första året på gymnasiet. Jag tycker det vi gör på denna utbildningen är galet svårt, jag har verkligen inget läshuvud what so ever! Då måste man kunna gå på 150 % minst hela tiden för att klara av det. Vad jag verkligen inte behöver då är att min egen kropp ska motarbeta mig!

Kan inte sova, kan inte äta, är så fruktansvärt trött. Har känt ända sen jag började på farmaceutprogrammet att utbildningen känns som att simma i en djup sjö och hela tiden, varje sekund, kämpa för sitt liv så att man kan hålla näsan över ytan så att man inte drunknar. Nu känner jag att näsan bara är ovanför ytan en liten stund i taget. Det är tillräckligt för att få i sig det syre jag behöver för att leva. Men frågan är bara hur länge till?

Förlåt för gnälligt och klagande inlägg men jag blir så frustrerad på mig själv ibland, räcker aldrig till i den utsträckning jag vill, det där med att inse sina begränsningar är inget jag är intresserad av...