*~johanna with love~*

Jaha, då var det dags för första delen i den här 30-dagarsföljetången... Jag ska presentera mig själv... Vet inte om jag är en så himla intressant person direkt, vet inte heller vad folk vill veta. Men jag kör på så får vi se om mina fingrar trycker ner rätt tangenter så att det blir något vettigt av detta här...

Jag heter alltså Johanna, är 23 år och kommer från Skåne. Jag föddes en mycket snöig dag på Kristianstads BB. Kristianstad kom sen till att bli den stad jag skulle bo i under de första 22 åren av mitt liv.

Detta var några år sen ja...

Jag minns att jag älskde mitt dagis över allt annat! Tyckte att det var väldigt tråkigt att sluta där, den sista dagen var inte alls rolig! Men, lite senare den dagen, efter att jag bjudit alla dagiskompisarna på glass, så åkte jag och mamma och Martin ut till Ripa för att hämta hem våran hundvalp! En golden retriever-tik som vi döpte till Tuffy, hennes kennelnamn Bitandz Non Stop var lite väl långt... Har alltid haft hundar runt omkring mig, mormor hade en cairn terrier som hette Linus och min ena syster hade en golden retriever som hette Buster. Men Tuffy var vår första egna vovve sen jag föddes (mamma hade haft hundar innan) och jag älskade henne över allt annat!

Tuffy som gammal, 13 år cirka... Hade inte digi-kamera innan...

Har också haft en undulat vid namn Emil och en kanin vid namn Maxi.

Jag började skolan när jag var sju år, 1994... Vi hade världens raraste lilla fröken Kerstin och roligaste fritidspedagogen Jerry. Jerry lärde oss spela ukulele och vi uppträdde på diverse ställen, vi var till och med i tidningen några gånger. Jag och min dåvarande bästis Sandra började också spela fiol, spelade i hela nio år innan jag la stråken på hyllan för gott...

Förutom fiolen så spelade jag tennis, dock bara i två år, jag var inte så duktig på det här att träfa bollar med ett racket vilket tyvärr hela tennissporten går ut på... Men, jag trotsade mitt usla bollsinne och provade på att spela både bordtennis och badminton också. Hade dock ingen framgång på dessa planer heller. Förvånande? Nej, inte så värst.

Jag var också scout under en hel del år, åtta år tror jag att det hann bli allt som allt. Många tycker att det verkar så nördigt och att man bara knyter knopar och eldar. Detta vill jag dock dementera, en gång för alla. Vi hade så sjukt roligt på våra möten, hajker och läger. Vi gjorde så himla mycket mer än att elda och knyta knopar. Man fick så himla mycket nya vänner, både inom sin egen kår men också i andra kårer, både från Sverige och från andra länder. Var bland annat på en jättestor Jamboree 2001, det var helt otroligt kul! Det rekommenderar jag alla att låta sina barn vara scout. Man lär sig att klara sig på ett annat sätt, man kan ha kul utan ett toppmodernt kök, dator och TV-spel. Efter ett långt läger kunde man komma hem o sen plötsligt inse att man inte varit inomhus på 14 dagar och det var inget som helst problem!

En sak som däremot förändrade mitt liv, som kom att betyda så fruktansvärt mycket för mig, det var ridningen. Den kom in i mitt liv en kall januarimorgon 1994. Det var första gången jag satte min fot på min ridskola, Stall Fjälkestad och red mitt livs första ridlektion. Hästen hette Fillan, ett sto som var en korsning mellan fjordhäst och halvblod (det var i alla fall det folk trodde). Jag tyckte att hon var enorm med sina 150 centimeter över manken.

Jag fortsatte att ta ridlektioner, en gång i veckan i ett antal år. Intresset växte sig starkare för varje dag och jag läste alla faktaböcker om hästar och ridning. Jag ville lära mig allt som var värt att veta om dessa fantastiska djur och i ridningen ville jag bli bäst i världen, helst i både hopp och dressyr och fättävlan. Och så skulle jag bli jockey också. Och även ha en ranch i USA och bli en cowgirl. Mina ambitioner visste inga som helst gränser. Jag var en total hästnörd, hade hästar överalllt, inte bara i hjärnan. På klädera, på vägarna, på ryggsäcken, på pennor och pennfodral. Ja, ni fattar.

Året var 2000. Jag var överlycklig! Jag fick två sköthästar på ridskolan! De skulle bli som mina alldeles egna hästar varenda helg! Så lycklig jag var då, trodde nog att den lyckan inte gick att överträffa! Den ena var c-ponnyn Caruso, fux med bläs och jättesöt. Kanske inte den piggaste av dem alla, men jag älskade honom av hela mitt hjärta, han var ju nästan "min"! Den andra hästen var en liten stor häst (ca 154 cm i mkh), svartbrun med stubbman och han såg lite farlig ut. Blixten hette han och han kom till att bli en av de hästar som haft en alldeles speciell plats i mitt hjärta och en speciell betydelse för mitt hästliv.

Blixten ja... Honom lånade jag också en dag i veckan för att träna hoppning med för ridskolechefen. Jag älskade att hoppa och ska man tro Hans, som tränaren hette, så var jag inte helt rudis på det heller. Det var alltså så här det kändes att rida på riktigt. Hans började även att drilla min vanliga ridgrupp i dressyr en dag i veckan och jag lärde mig galet mycket under de nästan två åren jag hade Blixten som "min" häst. Red mina första tävlingar på Blixten, både i dressyr och hoppning. Det var i och för sig klubbtävlingar och en hel del clear rounder... Men det var stort för mig, som ända sen jag var sju år drömt om att ha en egen häst att träna och tävla.

Sen kom bomben - ridskolan skulle stänga och alla hästarna skulle flytta. Att flytta vidare till en annan ridskola var inte att tänka på, det skulle jag inte få ut något av och mina föräldrar hade insett att mitt intresse var starkare än så. Jag glömmer aldrig aldrig nånsin den dagen då min pappa sa "okej vi köper en häst". Jag trodde knappast mina öron! En ny ridlärare, Ann, började jobba på ridskolan kort innan den stängde och hon hjälpte mig att leta upp en lämplig häst. Vi ringde på en massa olika och åkte och tittade, men hittade ingen vi riktigt tyckte passade. Ann rekommenderad att köpa en äldre häst som kunde sina saker och var stabil, som verkligen kunde lära mig rida.

Och plötslig så dök han upp! Anns tränares bekanta hade en häst att sälja och vi åkte och tittade. En d-ponnyvalack, 19 år, fux med bläs och tre vita ben och de snällaste och klokaste ögonen jag någonsin sett! En ponny med en massa SM-starter bakom sig, och även en och annan internationell start upp till EM. Nu skulle han alltså pensioneras från de stora tävlingarna och var till salu. Kan tillägga att det var i dressyr han var utbildad och tävlad i, lite otippat att jag som var en sån hoppnörd föll för en dressyrponny...

Jag provred och blev störtförälskad. Vilken stor skritt han hade, vilken flytande trav, vilken stpr galopp! Och han lydde min minsta vink! Ridskolahästar i all ära, men jag som aldrig suttit på nåt annat blev alldeles överväldigad - kunde det verkligen vara såååå underbart att rida??

Senare samma dag blev han min - Red Robin hette han och från och med den stunden blev han mitt allt. Vi åkte långa vägen hem till Kristianstad, hämtade Anns transport (det var hon som var med oss) och körde sen tillbaka neråt i Skåne igen. Vi var tvugna att hämta honom samma dag, han var annars lovad till en ridskola dagen efter men vi hann före och jag är så tacksam för det! Hans nya hem blev i Bockeboda i Anns och hennes familjs stall hemma på deras gård.

Min älskade lilla Robin, eller Bertil som han kallades!

Det är Ann som lärt mig allt jag kan om hästar och ridning! Hon blev så mycket mer än en tränare, hon och hennes familj blev som en andra familj för mig!

Året var 2002, den 8 mars för att vara exakt, som jag alltså fick min alldeles egna ponny och jag var den lyckligaste på jorden! Sakta men säkert lärde mig Ann hur man red "på riktigt", jag lärde mig så otroligt mycket. Det var som att en helt ny värld öppnades för mig och jag ville bara ha mer! Jag tog Grönt kort och så småning om begav vi oss ut på vår allra första tävling. Vi åkte tillsammans med Anns dotter Tina och hennes underbara b-ponny Choumaker. Det var i Dagstorp jag gjorde min tävlingsdebut, på en bana som Robin tävlat på såååå många gånger förut. Det var stor, något som jag alltid drömt om men aldrig vågat hoppas på att det skulle bli verklighet...

Åren gick, Robin åldrades och det gjorde även jag. Jag ville nå nya höjder som nu Robins ben och rygg inte längre orkade. Dessutom faller man ju som ponnyryttare förr eller senare för åldersstrecket. Numer var jag dock en riktigt inbiten "dressyrtant", tjusningen med hoppningen hade jag tappat något eftersom en gammal senskada hos Robin gjorde att hans möjligheter att hoppas sträckte sej till lite skutt ute i skogen. Han var heller inte alls tränad i hoppning efter att ha fått lite halvtaskigt ömdöme i hoppning efter kvalitetsbedömningen som 4-åring...

Vi började leta efter ny häst. En liten stor häst, inriden och klar men ganska ung. Bra gångarter, samt bra "hopphuvud", en fin liten allroundhäst helt enkelt.

En dag fick vi napp. Helen Perssons (tror hon heter så) dressyr- och försäljningsstall i Stoby, där fanns en häst som verkade intressant, det var Ann som var bekant med denna Helene och som fick tipset. Han var ganska ny där och inte utlagd på anonns än. Så vi åkte dit för att provrida.

Väl framme gick vi in i stallet och där stod han, mina drömmars häst! 160 cm i mkh, fux utan tecken, högställd modell. En 6-årig valack efter Electro - Krevad. Jag var såld! Dags at provrida och jag blev ännu mer såld! En pigg sak med mycket motor, mjuk och fin att rida. Inte så jättevälutbildad i dressyren dock, hade tränat en del fälttävlan hos Piia Pantsu.

Vi åkte och tittade på en del andra hästar också men ingen kunde mäta sig mot min fina lilla fux. Så vi bestämde oss - vi ville ha honom. Jag ville ha hem honom med det samma! Men det kom att dröja ett par månader innan han slutligen skulle bli min. Tummen ner på veterinärbesiktingen på grund av en vrickning. Sen var det en veterinär som inte var tillgänglig... Men tillslut var han ohalt och kunde få flytta in tillsammans med Robin.

En regnig septembereftermiddag anlände han, min fina Elizar!

Min underbara Elizar, vår näst sista sommar tillsammans.

Detta blev dock en saga som inte kom att bli lika lycklig som jag hoppats. Ellis började stegra och bråka, till slut blev jag nästan rädd för honom, handen på hjärtat. I december var situationen så ohållbar att vi ställde av honom över vintern. I januari åkte vi med honom till fantastiska Jonas Tornell för att få hjälp. Ellis hade en lös benbit i höger bak, i kotleden. Denna opererades bort på Stenestad. Det läkte fint och Ellis blev ohalt. Glad i hågen satte jag igång min fina häst igen men det dröjde inte allt för länge innan olaterna kom tillbaka. Vi åkte tillbaka till Jonas. Då hade han fått inflammation i samma kotled, troligen orsakad av en överansträngning. Inga problem, det behandlades och han blev åter ohalt och kunde sättas igång igen. Återigen återkom olaterna. Tillbaka till Jonas igen. Han undersökte och röntgade för allt han var värd men han kammade noll. Han drog slutsatsen tt Ellis gått med benbiten under hela livet och haft obehag. Således förknippade han ridning och arbete med obehag och började därför bråka innan han kände efter ifall det gjorde ont eller ej. Men försäkerhets skull reds han på smärtstillande ett tag för att om det fanns smärta skulle olaterna försvinna. Satt det i huvudet så skulle han ändå fortsätta bråka. Och visst, han fortsatte bråka. Men, vi åkte ändå illbaka till Jonas igen för att kolla att det inte hade utvecklats någon hälta, vilket det inte hade.

Jag var såklart lättad att jag hade en frisk häst. Men, vad hjälpte det när han bara bråkade med mig? Jag var ju som sagt nästan rädd för honom... Men, sakta sakta kom jag på, men otroligt mycket hjälp från Ann, hur jag skulle rida honom och hur jag skulle lära mig "vinna" så att han inte kunde bråka med mig. Och han blev åter den underbara fina roliga pigga lilla häst som jag en gång blev så förälskad i!

Men, skolan började kräva allt mer, jag fick mindre och mindre tid för honom. Jag tog studenten, ville jobba och inte plugga. Fick inget jobb, vilket innebar inga pengar. Alltså fanns inga pengar för att träna och vi stod och trampade på samma fläck dag ut och dag in. Robin var nu gammal och reds bara i skogen. Pappa tyckte att det kostade för mycket att ha en häst man inte kunde träna och tävla, och jag hade inga pengar att betala med. Så Robin fick somna in den siste oktober 2007, då var han 25 år...

Samma år som jag tog studenten köpte vi en till vovve, denna gången en springer spaniel/wachtel-tik som vi döpte till Chili, älskade lilla vovve, hon har en egen kategori här på bloggen!

Chili, 3 år

Ungefär ett år senare gick våran andra hund Tuffy bort, då var hon 14 år...

Så småningom började jag plugga på universitetet i Lund, jag pendlade för att ändå kunna ha Ellis kvar. Men det var tidiga morgnar och sena kvällar och det blev inte mycket ridet. Situationen kändes inte bra med Ellis och jag trivdes inte på min utbildning. Jag sökte till andra skolor, och blev antagen till Linnéuniversitetet i Kalmar. Jag funderade ett tag på att ta Ellis med mig upp till Kalmar men insåg att jag inte skulle ha råd, och förmodligen inte tid heller, så Ellis lades ut på annons på Blocket. Ett par månader efter att jag flyttat till Kalmar såldes Ellis till en kille från Oskarshamn.

Nu har jag alltså varit hästlös i drygt ett år, snart 13 månader för att vara exakt. Jag saknar mina hästar och ridningen varenda varenda dag, det går inte en dag utan att jag tänker tillbaka på hur det var... Men jag har insett att jag hade inte haft tid, denna utbildningen kräver så otroligt mycket, jag hade inte haft all den till att lägga på Ellis som han hade förtjänat. Jag vet att det blev bäst så här. Han har det bra hos killen som köpte honom, han tränar och tävlar kanske lite och Ellis får komma till sin rätt och fortsätta att utvecklas. Jag saknar honom varje dag och undrar hur saker och ting hade kunnat vara annorlunda. Om om inte fanns... Men en sak vet jag. Och det är att jag SKA ha häst igen!

Okej, det var en lång utläggningn (som hade kunnat vara så sjukt mycket längre) om mitt hästiv, undrar om nån fortfarande läser eller om alla sover? Kanske inte så mycket för att presentera mig men hästarna och allt vad det innebär får ju en så stor del i ens liv, det blev en livsstil, inte bara för mig uatn för hela familjen.

Om vi åter ska tala om mig då... När jag gick på högstadiet var jag himla alternativ. Jag hatade allt som var "vanligt" och "fjortisar" var guds straff till mänskligheten ungefär. Jag var inte heller det minsta intresserad av att plugga, jag ville bara rida rida rida. Började sedan på hästgymnasium i Önnestad, men jag vantrivdes så fruktansvärt där att jag efter ett år började om gymnasiet igen, denna gången på det naturvetenskapliga programmet på Österänggymnasiet. Och jag ljuger inte, och överdriver inte, när jag säger att de tre åren var de bästa i mitt liv!

Därefter hade jag alltså ett sabbatsår där jag inte gjorde så himla mycket vilket gick mig på nerverna. Jag sökte en utbildning i ren "desperation", det blev arbetsterapeutprogrammet vid Lunds universitet. Men, efter vår lite längre praktik insåg jag att det inte var alls min grej. Jag ville tillbaka till naturvetenskapen och till slut sökte jag till farmaceutprogrammet och kom in i Kalmar. Och här är jag alltså nu.

Trivs kanonbra med utbildningen, yrket känns bra, jag har en underbar klass och finfina vänner här. Men OJ så svårt allt är, och OJ vad mycket vi har att göra!

Annars då?
Jag är social av mig, och ganska glad också tror jag. Utom i vissa perioder när man får psykbryt på allt plugg och känner sig värdelös och allt känns hopplöst... Jag gillar att shoppa och inreda (önskar jag vore bättre på det) och älskar att umgås med vänner och familj. Festa gör jag gärna om helgerna även om filmkvällar ibland är minst lika lockande.

I like to paaaardeeeeeyyy!!!

Är en typisk förhållandemänniska som är singel sen ungefär ett år tillbaka. Detta går ju inte sådär jättebra ihop, känner mig otroligt ensam ibland. Hoppas att Mr Right dyker upp snart när jag minst anar! Jag tycker även om att hitta på saker, allt från att gå på bio, ta en fika eller bowla, till att åka iväg nånstans. Har inte sett så mycket av denna värld. Var i London och Brighton i våras, jag vill ha mer! Musik är också något jag verkligen tycker om, har alltid musik igång när jag är hemma. Livemusik är dock det allra bästa! Har sett artister som Snook, Lars Winnerbäck, Melody Club, Mando Diao, Joddla med Siv, Joachim Thåström, Volbeat, Timo Räisänen, The Ark... Drömmen hade varit att se ACDC och Guns 'n' Roses... Och vill såklart se Winnerbäck och Volbeat många fler gånger!!

Lars Winnerbäck i Borgholm 2010



Vet inte vad jag mer ska tillägga och tror inte att det behövs heller, har säkert redaan lyckats med att tråka ut folk, så jag slutar här! Nu vet ni lite mer om vem jag är skulle jag tro...

Morgondagens inlägg i 30 dagar blir ♥ Dag 2 – Min första kärlek. Håll utkik! ;)